Tänk vad fort världen kan stanna upp, vi vet inte vad vi ska göra så vi hamstrar toapapper, pasta mm. Vi är så beroende av att samhället fungerar och producerar idag. Allt ska bara finnas! är det därför vi hamstrar, för vad gör vi om toapappret är slut! Katastrof eller inte, man får komma på andra lösningar. Jag har valt att inte köpa på mig massa matvaror och andra förnödenheter, jag är övertygad att det kommer lösa sig ändå. Så jag försöker leva som vanligt bara att jag tycker det är lite tråkigt allt som händer. Man får ingen energi för nu blev både mässan i Stenungsund den 14/3 och Eventet Livet och Rörelse den 28/3 i Ljungskile framflyttat. För jag har ju jobbat, väntat och längtat efter dessa tillfällen. Men de kommer som sagt längre fram och då kör vi. Sitta med på möten där alla nu måste vara uppkopplade hemifrån, min gamla väldigt trevliga arbetsplats Volvo Lastvagnar i Tuve stänger i 2 veckor till att börja med, hoppas att man slipper höra att de behöver varsla. Man lyssnar och följer råden man får men måste stänga av med jämna mellanrum annars börjar man att drömma om corona virus som kommer flygande.
Att man som kronisk sjuk tillhör en riskgrupp är de ju väldigt noga med att tala om, men så läser man någonstans att har man Parkinson så är inte corona så farlig. Jag tycker att man får känna själv hur man mår och göra en egen bedömning av hur skulle det bli för mig om jag får corona?
Själv är jag idag väldigt glad över att jag redan när jag fick diagnosen Parkinson 2014 började söka andra yngre med samma diagnos, för de är en stor trygghet idag. Vilka underbara vänner och andra fantastiska bekantskaper jag fått träffa i och med min diagnos. Men första gången jag träffade en grupp yngre höll jag på att få panik, på mig syns det knappt att jag har Parkinson medan jag vid denna träff träffade flera som hade mycket symtom. Vilken chock, är det så här det ska bli, vilken framtid, den vill jag helst inte se. Nu vet jag mycket mer om Parkinson och det viktigaste är att Parkinson är en väldigt unik sjukdom och ingen som har Parkinson är den andra lik. Sedan har jag kontakt med de flesta från detta mötet än idag och flera har blivit bättre pga ändrad medicinering, pump mm. Men det viktigaste är vänskapen och särskilt när det händer sådana här saker som Corona, då är det bara att ringa och prata och skratta lite med alla de nya underbara vännerna man fått, där man inte behöver säga så mycket om man tex är orolig för Corona för den som är i andra änden förstår. Så våga ta kontakt även om det är jobbigt första gången, jag har aldrig ångrat att jag åkte till den första träffen.
Charlottes tankar 